Frida Skoglund

En dag i taget

Månad: mars 2016

Dag 5 på Akademiska

Hade två vänstersidiga krampanfall igår eftmiddag vilket lämnat vänsterarmen tillfälligt obrukbar, så att ändå lyckas gå på toa och duscha på egen hand idag var riktigt skönt. Hatar att vara beroende av andra. Tobias får springa hela tiden ändå och torka vatten och juice som jag lyckas tippa ur eller lyfta upp kuddar och täcken som ramlar ur sängen. Nu väntar omläggning av bandage på huvudet och armen snart. Resten av dagen får visa sig efterhand.

Besvikelse

Det blev inte riktigt som jag hade hoppats. Operationen är över men tumören är kvar. Under ingreppet va en neurofysiolog med och mätte med elektroder på hjärnan för att hålla koll på nerver till armar, ben, händer osv. Och det visade sig att tumören sitter precis i centrum för rörelse och motorik i min högra hjärnhalva som styr vänster sida, så hade de operarat bort tumören hade jag med största sannolikhet blivit förlamad i hela vänstersidan. Tungt… fruktansvärt tungt. Nu kunde bara en biopsi tas trots att de öppnat för bortoperation. Tårarna kommer ganska oprovocerat till och från. Och jag har sådan sjuk hemlängtan. Trösten är att Tobias är här med mig och vakar över mig som en hök. Underbara människa. Många som skrivit eller ringt har frågat: Har du ont. Och jag måste säga att jag har förvånansvärt lite värk. Den psykiska värken är värre just nu men jag ger inte upp. Med Tobias vid min sida kan jag nog klara vad som helst känns det som. Tack för att du är här med mig ❤❤❤

Inskrivning på Akademiska

Idag åker vi ner till Uppsala och Akademiska där jag ska skrivas in klockan 11:00. Natten har inte innehållit någon sömn och jag är trött, rädd och orolig för hur allt ska gå. Vi startar hemmifrån strax efter 07:00 och åker först mot Tobias föräldrar där vi ska lämna våra tre hundar. Jag märker att Cajsa (vår dvärgpudel) är orolig, hon känner förmodligen på sig att något anorlunda är på gång. Jag tänker bara på hur jag ska klara mig utan dem i flera dagar, kanske veckor. Det längsta jag någonsin varit ifrån hundarna är 5 dagar och det var jättejobbigt. Lämningen går bra men tårarna kommer flera gånger under bilresan ner. Lyckas slumra till vid Dalälven och vaknar upp precis när Tobias kört in i centrala Uppsala. Överallt syns gröna biogasbussar och parkförvaltningbilar. Cyklister cyklar åt höger och vänster och korsar vägen överalltv utan att ge tecken eller kliva av sina cyklar. Alla verkar ha ett fast mål som de med bestämdhet rör sig mot. Jag har också ett bestämt mål men ett mål jag samtidigt inte riktigt vill fram till.

Vi är tidiga, en hel timme faktiskt och åker därför runt en stund. På radion upprepas gång på gång nyheten att flera explosioner inträffat i Bryssel och beskrivs som misstänkta terrordåd. Vi åker förbi Ultuna djursjukhus, passerar en stor park och ser hus som påminner om alpstugor i Österrike. Människor promenerar med barnvagnar och hundar, vissa står avslappnat i grupper och konverserar medans andra står och fipplar med sina mobiler. Har varit i Uppsala ett flertal gånger men känner inte alls igen mig. Det är som en helt främmande stad. Kyrkan är bekant och obekant på samma gång. Slottet ser så mycket större ut uppe på sin kulle än vad jag mindes från sist. Min hjärna är full och tom på samma gång.

Skriftlig kallelse

Igår kom den skriftliga kallelsen till Akademiska i Uppsala. Nervositeten börjar verkligen göra sig påmind. På nätterna biter och gnisslar jag tänder så käkarna är alldeles ömma när jag vaknar på mornarna. Dagtid går det inte att låta bli att tänka på operationen minst var tionde minut. Sen kommer rädslan för vad som händer efteråt, om jag har turen att komma så långt. Var jag än vänder blicken påminner något om hela jäkla situationen och alla hemskheter och risker med den. Vill bara krypa upp i en trygg famn och skrika ”JAG VILL INTE VARA SJUK MER” Men det skulle ju inte hjälpa det heller. Försöker att hålla modet uppe, njuter av dagarna här hemma så gott det går och gosar med djuren så mycket jag kan.

Vårdkoordinator

Vaknade runt 08:00 imorse och strax efter ringde det en vårdkoordinator från Akademiska i Uppsala och berättade att jag fått tid för operation. Den 22 mars läggs jag in för förberedelser och dagen efter den 23 opereras jag. Läkarnas planer är att försöka ta bort hela tumören, eller så mycket som går. Ringde hem Tobias från jobbet och bröt ihop en stund. Känns lite bättre nu men är fortfarande rädd. Det är knappt så jag kan begripa att det här händer. Känns så fruktansvärt overkligt.

Verklighet eller mardröm

Usch, gårdagen var riktigt jobbig, för att inte säga gräslig. Innan jag vaknade igår morse drömde jag så underbart, att allt var ett missförstånd hos läkarna och att jag i själva verket var frisk och utan en ”förändring” i hjärnan. När jag vaknade insåg jag att jag fortfarande var sjuk och att min fiende var kvar i huvudet. Förr har det varit tvärt om, att jag drömt något hemskt och vaknat och insett att allt bara varit en mardröm. Nu blev det vakna tillståndet mardrömmen och det gick inte att vakna upp ifrån den.

 

Hade huvudvärk hela dagen, ångest och tusen tankar for runt i huvudet och på kvällen drabbades jag av det värsta panikångestanfallet på många år. Kände mig som 3 år igen, rädd och hjälplös och hela kroppen skakade i flera timmar. Självklart hade de lugnande tabletterna jag hade hemma gått ut i augusti 2013. Inser att allvaret sjunker in sakta, bit för bit, skulle inte orka annars. Men igår var biten av verklighet jag fick klar för mig lite för stor på en gång och det blev för mycket. Bägaren rann över.

Jag är rädd, livrädd faktiskt. Jag vill leva och uppleva mer av livet. Jag vill bli fru och mamma, gå på en Beyonce-konsert och yla till ”Halo”, våga planera några månader framåt i tiden och slippa tänka ”Men tänk om…” Någon ska in i min hjärna med redskap och skära. Jag som för två månader sedan hade ångest inför en enkel lagning hos tandläkaren

© 2017 Frida Skoglund

Tema av Anders NorenUpp ↑