Livet är jobbigt just nu. Känner mig så totalt värdelös. Har haft flera krampanfall den senaste veckan och känner mig låst till soffan eller sängen. Som om inte det vore nog så kom beskedet på biopsin på ett minst sagt oönskat sätt. Istället för att kalla in mig för besök eller kontakta mig via telefon så struntade landstinget helt sonika i att göra något alls och lät mig istället räkna ut resultatet själv när en kallelse till onkologen kom med posten i slutet av förra veckan, med information om kommande strålbehandling av min elakartade tumör.

Idag vid 14 tiden hade jag varit krampfri i några dagar, kände mig lite gladare och lite piggare trots allt som hänt. Men glädjen ombyttes till ångest när jag återigen fick ett nytt krampanfall. Strax efter ringde Försäkringskassan och satte in en ”tjottablängare” genom att berätta att vi inte är berättigade ”Anhörigpenningen” vi ansökt om. Så nu får vi leva på min sjukpennig om Tobias måste vara hemma med mig, eller så får jag lära mig att ligga och krampa på egen hand och hoppas på det bästa medans han åker och jobbar.

 

Tack Alliansen för de nya hårdare reglerna ni så finurligt knåpade ihop.

Tack Landstinget Gävleborg för beskedet ni så smidigt undkom att delge mig.

Och Tack Försäkringskassan för att ni gör klart för mig vilken börda jag blivit för samhället och visar vad jag är värd.

 

Hoppas att all min ångest och all den fysiska smärta jag tvingas genomleva just nu sparat er några kronor så att det är värt något i alla fall, för det är så ovärdigt att behandla människor på det här sättet ?