Huvudet bubblar av tankar just nu, mycket är grubblerier av oro men också en djup och innerlig känsla av tacksamhet och vördnad. Jag och Tobias har kämpat och slitit så hårt i tre månader nu för att få vardagen att gå ihop både praktiskt och ekonomiskt. Nätter har gått åt till att planera och räkna, pussla och ändra i vardagen för att allt ska få plats på vår världskarta.

Flera jobbiga saker har vi tvingats genomleva, saker man helst skulle sluppit uppleva, men det är vad det är. För några dagar sedan trodde jag nog att vi nått ”rock bottom” när vi insåg att vi blir utan två månadslöner och dessutom måste ha dubbelt boende under en månad då strålbehandligen ska göras. Det blir omöjligt att pendla 40 mil tur och retur varje dag, fem dagar i veckan i 5-7 veckors tid. Men hur får man ihop den ekvationen rent ekonomiskt på en inkomst i form av sjukpenning?

Så en kväll för några dagar sedan så kontaktade en barndomsvän mig på facebook. Hon har följt det jag skrivit under dessa månader och alltid lämnat en omtänksam kommentar när hon sett att jag haft det tufft, frågat om hon kan göra något och stöttat när hon sett att man börjat tappa fotfästet.

”Hej

Jag vill så gärna försöka hjälpa dig/er Frida. Jag vill gärna skriva om dig och hur det ser ut för er just nu ekonomiskt. Vill gärna ge människor en möjlighet att hjälpa till. Om någon kan tänka sig att bidra med en tia eller tjugo kronor och denna någon blir många så kanske det kan vara till liten hjälp iaf. Får jag göra detta? Kram!”

Min första tanke ekade NEJ i huvudet. Varför skulle jag be om hjälp och vem är jag att göra det? Stoltheten och självkänslan får sig en törn på något vis när man erkänner att man inte har koll på alla bitar i livspusslet. Jag vill klara allt själv, inte vara beroende av någon. Men sen smög sig en annan känsla på: vem är jag att klaga om jag inte kan ta emot hjälp? Vem erbjuds sådan ren och skär omtänksamhet och kastar bort den när det kan vara en chans att hålla huvudet över ytan?

Så jag sa ja, fortfarande med dubbla känslor i kroppen. Sedan dess har swish plingat till 30 gånger och dessa 30 människor har tillsammans skänkt oss nära 8000:- Den summan täcker förmodligen både boende och bensin under den här månaden av behandling och det tar framförallt bort massor av tunga stenar ur vår ryggsäck just nu.

Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag är så innerligt tacksam. Tacksam att det finns människor i världen som ser, förstår och vill hjälpa. Orden räcker inte till, och inte heller tårarna, men idag är de i alla fall av glädje för nu börjar vi få en redig chans att klara detta rent praktiskt och ekonomiskt. Och det är en stor börda mindre att bära på.

Tack från djupet av mitt hjärta! Orden räcker inte till här ❤❤❤