Utan vår egna bil har det de senaste dagarna varit omöjligt att ta med hundarna ut på utflykter lite längre bort. Idag kom jag på den väldigt klipska idén att vi kunde ta med hundarna ner till tjärnen så att de fick bada. Tyckte att det var konstigt att inte fler hundägare här ikring kommit på samma idé. Kan ju vara skönt för hundar att få svalka sig ibland. Öhhm, det var nog det dummaste jag någonsin kommit på.

När vi kom ner dit låg det ett hundratal paddor och jäste i vattnet, vissa var mitt upp i bröstsimmet medans andra bara flöt och njöt. Jaja, hundarna får plats de med tänkte jag och kastade i en medhavd tennisboll i vattnet. Viktor, som den gula och glada hunden han är hoppade i vattnet med ett ”PLASK” och simmade ut för att hämta bollen. Men sen försvann han. Istället kom det upp en varelse, svart av lera och med en medföljande odör som stank som en blandning av avföring, dy och sursvett. Vår fina gula hund fick nu traska hem i koppel med lera mellan låren och en stank som skulle fått värsta skunken att hålla för näsan.

Så vad gör man? Jo, efter det trevliga badet var vi självklart tvungen att bada honom, men denna gång i badkaret och med tillsatser av hundschampo och varmt vatten. Även hans bror som hunnit doppa sig var tvungen att skuras från topp till tå. Badkaret såg ut som ett lerinpackningskar, och vore det inte för att det luktade apa och vi inte hade några gurkskivor så hade man kunnat tro att det var ett hemmaspa vi öppnat. Vi fick gnugga och löddra, gnugga och löddra och efter mycket om och men så lossnade skiten mellan låren på dem, och vår ”Bulle” fick åter igen sin forna gula färg.

Nu vet jag varför INGEN badar sina hundar där, antingen har de redan lärt sig en läxa efter att ha begått samma misstag som oss, eller så har de känt lukten av dem som gjort det.