Frida Skoglund

En dag i taget

Sida 2 av 2

Inskrivning på Akademiska

Idag åker vi ner till Uppsala och Akademiska där jag ska skrivas in klockan 11:00. Natten har inte innehållit någon sömn och jag är trött, rädd och orolig för hur allt ska gå. Vi startar hemmifrån strax efter 07:00 och åker först mot Tobias föräldrar där vi ska lämna våra tre hundar. Jag märker att Cajsa (vår dvärgpudel) är orolig, hon känner förmodligen på sig att något anorlunda är på gång. Jag tänker bara på hur jag ska klara mig utan dem i flera dagar, kanske veckor. Det längsta jag någonsin varit ifrån hundarna är 5 dagar och det var jättejobbigt. Lämningen går bra men tårarna kommer flera gånger under bilresan ner. Lyckas slumra till vid Dalälven och vaknar upp precis när Tobias kört in i centrala Uppsala. Överallt syns gröna biogasbussar och parkförvaltningbilar. Cyklister cyklar åt höger och vänster och korsar vägen överalltv utan att ge tecken eller kliva av sina cyklar. Alla verkar ha ett fast mål som de med bestämdhet rör sig mot. Jag har också ett bestämt mål men ett mål jag samtidigt inte riktigt vill fram till.

Vi är tidiga, en hel timme faktiskt och åker därför runt en stund. På radion upprepas gång på gång nyheten att flera explosioner inträffat i Bryssel och beskrivs som misstänkta terrordåd. Vi åker förbi Ultuna djursjukhus, passerar en stor park och ser hus som påminner om alpstugor i Österrike. Människor promenerar med barnvagnar och hundar, vissa står avslappnat i grupper och konverserar medans andra står och fipplar med sina mobiler. Har varit i Uppsala ett flertal gånger men känner inte alls igen mig. Det är som en helt främmande stad. Kyrkan är bekant och obekant på samma gång. Slottet ser så mycket större ut uppe på sin kulle än vad jag mindes från sist. Min hjärna är full och tom på samma gång.

Skriftlig kallelse

Igår kom den skriftliga kallelsen till Akademiska i Uppsala. Nervositeten börjar verkligen göra sig påmind. På nätterna biter och gnisslar jag tänder så käkarna är alldeles ömma när jag vaknar på mornarna. Dagtid går det inte att låta bli att tänka på operationen minst var tionde minut. Sen kommer rädslan för vad som händer efteråt, om jag har turen att komma så långt. Var jag än vänder blicken påminner något om hela jäkla situationen och alla hemskheter och risker med den. Vill bara krypa upp i en trygg famn och skrika ”JAG VILL INTE VARA SJUK MER” Men det skulle ju inte hjälpa det heller. Försöker att hålla modet uppe, njuter av dagarna här hemma så gott det går och gosar med djuren så mycket jag kan.

Vårdkoordinator

Vaknade runt 08:00 imorse och strax efter ringde det en vårdkoordinator från Akademiska i Uppsala och berättade att jag fått tid för operation. Den 22 mars läggs jag in för förberedelser och dagen efter den 23 opereras jag. Läkarnas planer är att försöka ta bort hela tumören, eller så mycket som går. Ringde hem Tobias från jobbet och bröt ihop en stund. Känns lite bättre nu men är fortfarande rädd. Det är knappt så jag kan begripa att det här händer. Känns så fruktansvärt overkligt.

Verklighet eller mardröm

Usch, gårdagen var riktigt jobbig, för att inte säga gräslig. Innan jag vaknade igår morse drömde jag så underbart, att allt var ett missförstånd hos läkarna och att jag i själva verket var frisk och utan en ”förändring” i hjärnan. När jag vaknade insåg jag att jag fortfarande var sjuk och att min fiende var kvar i huvudet. Förr har det varit tvärt om, att jag drömt något hemskt och vaknat och insett att allt bara varit en mardröm. Nu blev det vakna tillståndet mardrömmen och det gick inte att vakna upp ifrån den.

 

Hade huvudvärk hela dagen, ångest och tusen tankar for runt i huvudet och på kvällen drabbades jag av det värsta panikångestanfallet på många år. Kände mig som 3 år igen, rädd och hjälplös och hela kroppen skakade i flera timmar. Självklart hade de lugnande tabletterna jag hade hemma gått ut i augusti 2013. Inser att allvaret sjunker in sakta, bit för bit, skulle inte orka annars. Men igår var biten av verklighet jag fick klar för mig lite för stor på en gång och det blev för mycket. Bägaren rann över.

Jag är rädd, livrädd faktiskt. Jag vill leva och uppleva mer av livet. Jag vill bli fru och mamma, gå på en Beyonce-konsert och yla till ”Halo”, våga planera några månader framåt i tiden och slippa tänka ”Men tänk om…” Någon ska in i min hjärna med redskap och skära. Jag som för två månader sedan hade ångest inför en enkel lagning hos tandläkaren

Lumbalpunktion :(

Idag var det riktigt jobbigt och ett tag ville jag krypa ur skinnet eller bara skrika STOPP!!! Ryggvätskeprovet var besvärligare att ta än jag hade kunnat ana och betydligt mer smärtsamt. Känslan av en lång nål in mellan kotorna i ryggen hoppas jag att jag aldrig mer behöver uppleva. Krävdes 4-5 försök för att det till slut skulle gå och nu 5-6 timmar efteråt känns det som om någon sparkat mig i svanken med stålhätta. Men jag är otroligt glad över att det är gjort, överstökat, ”done with” och att jag är hemma igen.

Det här hade aldrig gått utan min vapendragare och andra hälft Tobias. Även om ansiktsfärgen bitvis utraderades från hans ansikte satt han troget kvar med mig, höll mig i handen, tröstade och lät mig nära krossa hans händer när smärtan blev för mycket. Tack underbara människa för att du orkar med mig och för att du finns vid min sida.

?? Du är otrolig, älskar dig ??

MR-röntgen vs. klaustrofobi

Fick ambulanstransport till hudiksvalls sjukhus för magnetkameraundersökningen idag. Tack och lov fick jag lugnande före för att hålla den värsta klaustrofobin stången. Tuben man åker in i är verkligen trång och det blir väldigt varmt där inne. Fick hörselkåpor på men skramlet och ljudet var ändå öronbedövande, som att ligga i en gammal matrisskrivare under utskrift.

Skiktröntgen med kontrast

Krampmedicin och kortison, i övrigt är magen tom. Får börja dricka kontrastvätska som smakar som vanligt kranvatten nu, så alltid något. Tankarna bara snurrar och far. Kvar på IVA och blir här till imorgon eftermiddag efter MR-röntgen i Hudiksvall.

En förändring på hjärnan

Dom har hittat en förändring på min hjärna, något som inte ska vara där. När kom det dit och hur? Fick ett krampanfall på soffan och uppsökte akuten, nu ser en läkare mig i ögonen och berättar att min CT-röntgen inte är normal. Hur går man vidare med det ”i huvudet”? Blir inlagd på IVA under natten för observation.

Nyare inlägg »

© 2017 Frida Skoglund

Tema av Anders NorenUpp ↑